att sälja hästar.

Det är mycket intressanta diskussioner på nätet i dagarna. En av dom mest intressant i hästväg är hur det är att sälja en häst.

Man är elak, Man älskar inte sina hästar, Man är egoistisk ... osv osv.

Det är väl just precis det som skrivs om ovan man INTE är?!

Låt oss säga att jag och Rupi har tragglat en längre tid i 1.20 klasser..
Jag vill vidare och provar gång på gång men han vill inte gå mer än 1.10. Han stannar och visar att hjärtat/viljan/glädjen inte finns där.

Är det då rätt av mig som ryttare med helt andra ambitioner fortsätta pressa ur honom den sista juicen året som kommer? Då kan jag titulera mig som den mest egoistiska tjejen i ett par skor!

Tanken över att JAG är den ENDA som kan ta hand och älska min häst är ganska trång.
Någon annan med lägre ambitioner kanske kan förvalta ens bästa kamrat på ett bättre och mildare sätt?! Det kallas jag insikt och moral med stort M.

Det är alltid svårt att skiljas från ett djur när det tagit stopp, Eller det är riktigt hemskt.

Man funderar ofta på hur dom har det, Men inte hur dom hade haft det hos en själv med högre krav.

Innan man dömmer folk som ska sälja sina hästar är tanken inte längre bort än annonsen.
Dom vill förhoppningsvis hästens och sitt eget bästa.

Mina hästar är inte till salu. Inte än. Förmodligen aldrig.

Men OM det sker nåt oväntat är det inte för att vilja hästarna illa. Snarare tvärtom.

Fridens liljor till er.

 

Och lyssna på din häst och er tillsammans som ekipage.  =D