att få ångest.

Jag är glad över det som hänt mig, Jag är otroligt tacksam för vad jag får vara med om.
Men... Det undgår inte att ångesten kryper mig inpå skinnet var eviga dag.

Jag fixar hästarna varje morgon, em och kväll. Jag ser dom gå i hagen och skrota runt, När jag vet hur bra dom båda kan bli. Dom ska vara ute och motionera, Tävla och visa framfötterna. Men nu går dom och bara äter, skiter och är allmänt fula.

Mina vackra springare börjar tunna ur i muskelmassan och det är nåt jag hatar som åskådare, Jag kan inte vara den aktiva tävlingsryttaren som jag älskar att vara.

Jag vet att jag kanske är gravid bara EN gång. Att man ska ta tillvara på varje dag och följa utvecklingen. Det är jag, I allra högsta grad.
Det jag älskar är att ha många järn i elden men just nu har jag fokus på en sak. Att få Kråkan att må bra där inne.
Ofrivillig inre stress!!

Jag vet, Jag vet att det snart är över och att jag kan rida igen.

Jag lääängtar tills Kråkan är hos mig och jag kan rida igen. Jag LÄNGTAR!!!