Det är en sån otrolig "förlust" känsla att gå ut i stallet 6 ggr per dag och bara se han stå.. Det ÄR en fin häst. Han ska tränas och tävlas men vi kommer aldrig dit. Det låter varje år som om jag har ursäkter hit och dit för att han inte är startad dressyr vid 8 års ålder. Snacket om hans kapacitet för den ena klassen efter den andra känns bara såååå patetiskt och långt borta när jag hinner rida 2 månader och precis hitta lite styrka i vardagsjobbet när han ska skada sig.
Skadorna är aldrig nådiga heller, utan kräver alltid vet.vård och längre vila. Ännu värre med boxvila då hela kroppen får lida för ett sår.
Jävligt bitter här på natten... Men så är det! I morgon ska jag köpa en till häst!
Nu förstår ni kritiker där ute varför jag hade TVÅ ridhästar?!????? Inte det!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar