att vara gravid och smittad av hjärnornas krig.

Det är den mest fantastiska tiden i ditt liv!

Vilken klyscha, Vilken lögn.

Ingen annan än du/jag kan svara på hur vi känner oss.

Jag är inne i en period som jag gärna delar med mig av.. Någon som läser kanske är, ska bli eller har varit gravid och funderar på om man är ensam om att ha 4738 st hjärnspöken? Eller rent av tror att man är dum i huvudet.?

Sinnesro är svårt att stava till och lägga på tungan, Ännu svårare att försöka förstå ordet eller rent av innebörden. Jag vill kunna se mig i spegeln och tycka att min kropp är vacker, Jag vill kunna ställa mig på vågen och bara njuta av ökningen. Det sker ju ett mirakel i kroppen! Någon där inne är värd all psykisk och fysisk smärta.

Men.... Något kommer ivägen helt plötsligt. Den här känslan av att du är det fulaste, fetaste och mest oattraktiva i världen. Tyvärr spelar det ingen roll att andra säger - Du är fin osv. Underbara människor som faktiskt finns där och stöttar i tid och otid. Men din hjärna lämnar dig i mörket och vägrar stötta. Du kan inte inbilla dig om att inte bry sig eller känna såhär. Du gör det ändå.

Det här utspelar sig absolut inte varje dag, Men senaste veckan har det för mig blivit mer och mer vanligt.
Det sägs att hormonerna börjar ta vid, Och jag är den sista som skulle argumentera mot detta.

Att varje dag få känslan av att stå på scen inför 200.000 människor som bara tittar på dig, Man kan se folkets munnar röra sig men inte ett ljud kommer fram till dig. Du bara anar vad som sägs när du vänder dig om.

Detta handlar inte om vikten, Detta handlar inte om några bristningar, Det handlar om alla hormoner som tagit sig en tur med världens största och hoppigaste bergochdalbana.  För hade jag inte vägt 94 kilo utan 82 hade jag förmodligen haft samma kölapp och åktur som väntade i vilket fall.

Jag skrattar åt hur jag ser ut ena sekunden och skulle vilja springa naken runt limsjön för att visa hur fin kråkan är innan han tittat ut. Andra sekunden vill jag lägga mig i vassen och bara sjunka rakt ner i dyn.

Den sinnesro jag söker kommer förmodligen bara jag att hitta till i slutändan.

Jag är så glad över alla vänner där ute som faktiskt är med och stöttar när det är som jobbigast.

Kråkan är ett mirakel, Jag är otroligt tacksam över att det blev som det blev. Inget jag någonsin kommer att ångra, Förmodligen är dessa skavanker här för att påminna mig om att det snart är dags att träffa den människa som betyder mest i hela världen. Påminnelsen om att det kommer vara värt varje sekund med dessa hjärnspöken.

Jag vill bara berätta för er som är/ska bli eller ha varit gravid och undrar om ni är/eller var tokiga ibland att förmodligen är det ett stadie man ska igenom. Inget jag kan säga att det SKA vara så. Eller att det ÄR så.
Jag vill bara berätta att såhär är det för mig..

Längtar. Längtan.