Jag sitter hemma helskinnad och min häst är rejält rastad
Dagens ridtur är nog det mest spektakulära jag varit med om i en sadel.... Inte ens en tvärnit och avramling i ett hinder kan slå detta.
Turen började så lugnt och fint, Vi utforskade stigar och lite andra vägar men fick lov att vända för att vägarna tog slut. Sen hittade vi en helt okej väg och fortsatte, fortsatte lite till och ja vi fortsatte trots att vägen blev smalare och snårigare. Vi tänkte hela tiden att snart blir vägen bättre och vi kommer ut "någonstans". JO HEJ DU!! När vi var en bra bit på väg skulle vi vända om och rida samma väg tillbaka vilket inte gick eftersom vi inte kunde se våra gamla spår.
Då var det bara att fortsätta och be en bön till någon som kanske såg oss där uppe.
Vi kom ut på ett enormt kalhygge där vi kunde se Siljan och några hus borta i horisonten. Det gav oss en gnutta hopp och fortsatte söka vägar.
Väl ute på kalhygget slog jag på hitta.se och vägbeskrivningen hem till Vargnäs. Det var ingen trevlig läsning då den blå pluppen befann sig mitt ute i ingenstans. Fan va rädda vi var.
Helt plötsligt fick vi ett infall att bara gå neråt och det visade sig vara rätt, Vi kom ut på en gammal traktorväg som var minst sagt uppkörd och gropig.
Ru va helt slut, Han flåsade som en tok och jag kan säga att flera kilometers galopp är piece of kaka i jämförelse.
Vi gick, gick, gick, snubblade, gick, stannade och funderade kanske 1000 gånger på hur allt skulle sluta.
Blir vi björnmat? Får vi skjuta någon av hästarna på plats vid ett benbrott, Ska Ernst få leva utan sin mamma, Undra vad som finns bakom nästa buskage?..... När man hamnar i den där situationen stressar man lätt upp sig och kanske överdramatiserar en del.
Jag vart orolig när jag såg att klockan började närma sig halv 4 för sen är det SVART ute.... Och då hittar man verkligen inte.
Vi red längs den där traktorstigen rätt länge och till slut kom vi ner till en grusväg vi ridit på förut. Då insåg vi hur förbannat långt bort vi var.
Vägen hem kändes som att rida på röda mattan med livet i behåll. Jag kommer aldrig bli arg på Ru om han förmår sig att vägra på ett hinder, Bajsa i transporten, Hälla ut vattenhinken eller kanske inte gå just den stigen jag vill. Min själsfrände som gör allt för mig och följer med på allt tok.
Igår skrev jag ett inlägg om hållbarhet och olika underlag. Man behöver kanske inte dra det till sin spets och balansera på stenar samt styra slalom mellan träd som har ett mellanrum på 30cm där underlaget består av lera och löv.
Jag har tydligen ingen trasslig dressyrhäst gjord av glas, Heller ingen flashig hopphäst som grinar när ridhussanden sprätter mot sargen. Jag råkar visst ha en Rottne F18 i stallet.
Inte den vackraste men kanske den absolut coolaste. =)
På Torsdag ska jag och Whilma rida ihop igen. Behöver jag skriva att vi kommer hålla oss på kända vägar då?=)
Känslan som uppstår när man dammar igång gpsen på hitta och ser detta? Jaaahaaaa... Höger eller vänster? Uppåt eller nedåt? Vart fan ska vi.....
Någonstans i skogen har jag fastnat och dragit sönder chapsen.
Rupis vänstra framskydd fick smaka på dagens tur.
Ländtäcket fick ta många stötar och skit idag. Det syns inte på bilden hur lortigt det faktiskt är.
En nöjd häst som äntligen va hemma. Morötter, Extra hö och tre miljoner pussar fick denna älskehäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar