att våga.

Jag står med ben i varje läger. 

VÅGA-VÅGA INTE. 

Jag pratar om mina tankar om att starta dressyr på mitt alldeles egna spöke.

Jag måste våga släppa prestigen och låta det bli som det blir. VAD gör det om jag kommer ut med 20% i våran första start?  VAD gör det om vi tar det med en klackspark? Nej inget alls i andras ögon! Men i mina starkt lysande tävlingsögon är det en katastrof. Samtidigt säger hjärnan att allt är ok bara man har kul. Då säger tävlingsdjävulen att kul har man bara om det går bra. 

Ni förstår säkert att ångesten är rätt rejäl inför min och Rupis första start som dressyrekipage!? 

Gårdagens träning fick mig att känna hopp om att VÅGA!! Han var helt fantastisk och följde mig jättebra.

Gjorde "rörelserna" i LC:1 och jag kan konstatera att det är (svårare) saker som ska genomföras än i LB:1. 

LC:1 skrämmer mig;)  Jag vet hur rädd Ru är för folk och Läktare. Och nu ska vi rida rakt mot två främmande människor?? 

Give me a break. Håll tummarna att båda benen snart är i VÅGA lägret.