kärlek i solnedgången.

Jag har upplevt kanske det härligaste ridpasset på länge! Känslan att styra ut på startbanan, solen lyser dig rakt i ögonen och du ser inte vart du ska. Du kan bara känna hur marken övervinns meter för meter. Kraften blir starkare och starkare allt eftersom. Du försöker titta upp med påminns om den starka solnedgång och kroppen slappnar av nästan helt och hållet. Mungiporna är det enda på kroppen som är stenhårda, jag ler med hela livet och Ru öser på med spetsade öron! 

Jag är så enormt lycklig! Ru likaså! Det borde vara alla hästars självklarhet. Att någongång få slippa vara låsta i sin perfekta värld. Ös på och du hittar säkert motivation hos hästen för flera månader:)