Jag red 90 minuter intensivt just pga hans överhettade hjärna.
Min tanke var att vi skulle hålla oss på grusvägarna samt en skogssväng och bara mysa. Det tyckte inte Ru! Han började nita, kasta sig, stegra och backade ner i diket. Otaliga gånger. Han blir helt blockad och elektrisk i kroppen.
Min ilska går ej att ta miste på och den strålar nog ner i hans kropp också. Att vi inte ens ska kunna mysa utanför ridbanan är så förbannat jävla trist. Han vill bara hemåt.
Väl hemma på ridbanan började min häst att frusta, slappna av och jobba genom kroppen. Han vart helt annorlunda och jag är så kluven.
Det har varit samma visa i 5 år nu. Han hatar att vara i skogen. Helt plötsligt gör han såhär även när vi har sällskap. Han vänder och drar hemåt.
Det är sorgligt när man har häst som hellre springer runt i sanden på ridbanan när ryttaren ÄLSKAR att sladda runt bland träd och blad. Snön ska spruta och hästen pumpa framåt.
Nää... Här sitter jag med gråten i halsen. Jag inser att han är en speciell individ och måste anpassa mig. Tyvärr så vinner han. Jag orkar inte traggla med livet som insats varje gång jag ska gå utanför gården:/.....
Får använda min cykel för att se naturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar