Igår var en sådan dag då jag var alldeles för "brysk" mot min häst. Med "brysk" menar jag inte fysiskt våld eller annan skadogörelse. Det jag menar är att jag i en situation agerade mänskligt och lyssnade inte alls på Rupis tecken.
Som jag skrev igår började han tramsa redan efter 100meter på lång tygel. Han ställde sig och hjärtdunkade över en gående människa 200 meter bort. Sen hörde han nåt i gräset, efter det.... Ja efter det blev jag sjukt less.... Hela min kropp lyste rött, min hjärna sa lämna hästen här och hoppas en ödla äter upp han.
Något störde honom, Hans flyktkänsla tog över samtidigt som min kropp skulle lösa detta... Men utan hjärna! För den hade redan brunnit av.
Här kliver människan in, humaniserar situationen totalt. -Hallåååå det är en människa! -Hallååååå det e för fan en stubbe! Den har du sett sjuttielva ggr.
Dom gör det om och om igen. Vi gör det om och om igen.
Jag hade redan efter dom där 100 meterna gett upp. Fast ändå skulle jag vinna "kriget". Ni vet känslan av att man ska ta itu med problemet som egentligen inte är ett problem i deras värld, utan en fara.
Varför lär jag mig inte? Den där dåliga känslan skulle ha fått mig att vända efter 100 meter, gått in i stallet och väntat på att nästa dag skulle komma.
Jag löste inget krig, jag tog inte itu med något problem, Jag kunde inte få han att stava till stubbe.
Det enda jag kunde få till just då var en större flyktkänsla. Både från stubben OCH mig.
Nästa gång... Ja nästa gång... DÅ ska jag vända innan jag bränt mitt skepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar