tröttare kan ingen vara.

Jag är dödlig. Jag känner det.

Jag är faktiskt inte odödlig som jag en gång trodde.

Järnbristen är ett faktum. Men tabletterna ger mig inte direkt hopp om pigghet.

I morgon kommer sovmorgonen vara en räddning. Jag säger redan nu att det ska bli en sovmorgon. För annars trillar min peruk av.

Det värker i skallen,  Och det kan mycket möjligt komma från all vätska som förlorades igår i samband med Sixtens bortgång.

Varje gång jag pratar om honom kommer tårarna.... Jag ser han framför mig fortfarande, Jag kan känna hans päls och lukt. Hoppas att det får vara med länge.

När han tullar runt med tratten och den lilla stumpen på rumpan. Ingen va som han. Ingen komer någonsin att bli.

Sixten kom tillbaka till mami.

Sixten och Signe sommaren 2012 nyss hemkomna till Vargnäs