Slaget om respekt.

Idag är det dagen efter avramling. Känns i kroppen så att säga.... Ena "kärlekshandtaget" är sargat... Om det ändå vore så att det kunde ha ramlat av i fallet hade jag kunnat offra en till grusmatning för att ta bort andra sidan också.

Mennehejdå, Det är bara flyttat några cenimetrar. 

Jag och Whilma gav oss ut i -1,5 och stenhård backetur. När vi nästan surat ihop över underlaget kom vi fram till en äng och jublade över denna syn. Kortklippt och helt perfekt underlag. Där trimmade vi en stund och min bruna böna kndes väldigt loss och fin. Låg på en stor volt och jobbade med tempoväxlingar och formändringar. Upp,ner,fram och bakåt. 

Sjukt nog höll vi på att hamna i krig ändå... Han for som ett jävla popcorn i luften och ut i snåret för att det fanns en frusen pöl på andra sidan vägen?! 2 meter bort! Det ska tilläggas att 20 sekunder tidigare gick han över en bro med forsande vatten på bägge sidor utan reaktion.

Jag blir inte klok på hans ideer och fantasier.

Men så länge jag vinner varje slag, vinner jag även respekt.  

Tror jag. 

Bild från förra veckan då marken va mjuk och vädret inte bet av hud.