Ridsportens baksida.

Jag älskar att tävla, Jag älskar att träna, Men framför allt älskar jag att göra det ihop med min bästa kompis.

Vi har gått en minst sagt krokig och guppig väg fram tills nu, Jag gissar på att vägen fortsätter svänga hela livet ut och det är helt okej bara jag får uppleva det med Ru.

Samtidigt som man försöker vara stark och se nya mål med sin häst måste man också tackla saker vid sidan om.

Det sitter alltid människor runt det runda bordet och högaktigt snackar så mycket skit att en container skulle bli full på en kväll.

Hur jag tänker med min häst är fullkomligen min ensak, Såvida min tränare inte säger något annat såklart.
JAG känner min häst väldigt väl och jag är extremt rädd för att pressa han hårt och sätta han i skiten. Så jag lovar att inte göra något vi inte skulle klara.  JAG om någon tvekar på MIN kunskap och erfarenhet så det behövs inte fler som gör det.

Många kommentarer som kommer är inte speciellt roliga att höra, Och jag vet faktiskt inte varför man säger så? Varför och vad tjänar man på att prata om folk bakom ryggen på andra? Varför trycka ner någon som är på väg mot sitt livs mål?

Min häst hoppar tydligen dåligt,  Vi är inte redo att hoppa dom klasserna, Medan man andra sekunden inte ska traggla på så låg höjd,  Varför si, Varför så?


JAG är JAG!  DU är DU! Jag accepterar ditt val om att avsluta säsongen här eller där. Jag bryr mig föga om du rider 90cm eller 140cm bara du gör det du tycker är kul och känner trygghet eller lite spänning? Jag vet inte vad som får just dig att tycka ridningen är rolig.

Men jag vet vad som får mig att tycka ridning är tråkigt.  Folket runtikring.



Igår gjorde jag något som jag bara kunnat drömma om. Jag och min bästa vän debuterade 120cm på ett fantastiskt vis. Två riv kanske någon annan ser som ett nederlag, Medan jag ser det som en vinst.

JAG vet vad som får mig att  fullkomligen ÄLSKA ridningen.


Det är han, Det är vi. Ingen kan få mig att känna som han han gör. Ren och skär lycka.