Likt en stålman kom jag farandes genom luften, eller ja, en lite grövre modell av stålmannen.
Från start var Ru knipig och flängig. Han boxkade och var allmänt irriterad av allt.
Vi hade en serie på medellinjen och en paralelloxer på långsidan vid B.
Han är väldigt svår att hoppa serie på. Vi har konstigt nog lättare för att hoppa enkelhinder?! Serien gick sådär, Inga dåliga språng eller tveksamheter. Utan jag fick aldrig känslan av att han hoppade genom kroppen.
Sen gick vi över på enkelhindret och här va det skillnad. Inte en gång han kommer fel, Nu har vi även fått in känslan av att komma nära och is i magen är a och o.
Kommer i vänster varv, Han får in en lyra och man kan minst sagt säga att han hoppade mig UR sadeln! Efteråt blir han irriterad över min förmodligen inte allt för smidiga sida. Duns i ryggen och därmed var min tid förbi( iaf nästan). 3 bockar och efterkommande tvärvändning resulterade i ett kvällsdopp. I grus.....
Hej och hå. Luften gick ut lungorna, där låg jag som en svål och väntade på bärgaren.
Ingen kom så det var bara att försöka få stopp på kusen som sprang runt i vilda western stuk med sadeln på halvstång.
Hela världen stannade upp och jag fångade min mustang. Rättade till utrustningen och svingade mig upp igen!
Jag sadlade om och där fick jag mig en ny häst. Konstigt nog hade jag ett sådant lugn i kroppen trots flygturen och fortsatte jobba efter min plan.
Avslutade med en oxer på 130cm och jag kan ju stoltsera med att vårat självförtroende är det inge fel på.
Vi håller ihop, trots olika missar står vi alltid hand i hand när allt är klart:).
Han är min hjälte! Även om det är så att han låter mig ligga i gruset ibland!;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar