Han får livet att le igen.

En fylld tomhet.

Igår kvällsfodrade jag med 3 hästar som var helt ovetande om att det var sista kvällen med gänget. 

Ikväll kvällsfodrade jag 3 hästar, men det var bara två i boxarna. Den tredje har jag med mig varje minut. Den starkaste individ jag mött. 

I morgon, Nästa dag och sen alla andra dagar kommer jag fortsätta fodra 3 hästar. 

Jag kommer aldrig att kunna släppa tanken om att den lilla skrotpellen inte möter mig med sitt gurglande gnägg på morgonen mer. 

Jag ser han framför mig varje minut. Hur han smaskar på sitt hö och hur just han slickade i krubban och fick till det där speciella ljudet. 

I morgonbitti när jag öppnar stalldörren blir klumpen i magen påmind. 1 box är tom. 

Men jag kommer ändå att fodra 3 hästar. 

En resas slut.

Idag tog en helt fantastisk 26årig resa slut. 

Min bästa vän som jag känt i 21 år fick somna in i lugn och ro. 

Ingen mer smärta att bära på. Inga hinder är för stora. Han har nu fått kommit

Till alla sina gamla kompisar från ridskolan. 

Jag vet att han ser mig nu, Jag vet att han hörde mina sista ord där han låg i min famn. 

Vilka minnen han gett våran familj.

Tack Nicke.! ❤️❤️❤️

Mitt i allt skit.

När det är som bedrövligast kommer det upp en liten förhoppning som kanske kan få det att glimra till i livet. 

Men bara kanske. 

En resa upp ovan molnen för att hitta en till kompis....

Ru är snel.

Ru måste vara jordklotets snällaste kuse. Vilken häst som än traskar in i hans box och snaskar ur krubban är välkommen. 

Inga onda ögon eller sura miner. 

❤️

Sagan om Ru del 3.

Leksand här kommer vi.

40 mil söderut åkte vi. Drömmar så stora. Men i efterhand så var drömmarna helt i onödan. Så mycket som trycktes bort.

Ru fungerade fantastiskt ena dagen, Han ville inte gå från gården andra dagen.
Utprovade sadlar, Bra hovslagare, Tränare med kompetens. Vi hade allt som krävdes för att växa som ekipage.
Vi hade allt och lite till. I facit var det "lite till" som förstörde ALLT. Benbitar...

Efter att ha gjort fyra starter upp till 1.05 felfritt som unghäst spårade det ur i Vansbro, Ru vägrade gå in på banan och där stod vi på bakbenen med sjuttielva frågetecken.
Hem åkte vi fast beslutna om att veterinären skulle få ta sig en titt.

Sagt och gjort, Nino på Romme-kliniken fick kolla igenom honom och det var inget fel på böjprov, Inget man kunde se på hans kropp. Men för säkerhetsskull ville han ta plåtar. TUR!

Eller vi hade inte tur med röntgensvaren. 3 stycken lösa benbitar i höger has, 2 stycken i vänster has och 1st benbit i ena bakkotan.

JAHA?!!!! Nino kliade sig rätt rejält i skalpen över resultatet då han inte visar minsta hälta vid böjprov eller longering. Liiiite gallig vid hasen men det var inte mer än hur en frisk häst kunde se ut.

Som den konung Nino är pressade han in Ru till en operations tid veckan efter.  Den 7e November lämnade jag Ru i Borlänge för att göra en chansartad operation. Det skulle vara 50/50 om det ens gick att rida han igen. När en häst har så stora benbitar i leder och dessutom belastats under en längre tid brukar vävnader och leder tagit rejält med stryk.

Eftersom Ru är en speciell häst så gick inte operationen helt smärtfritt, Efter halva tiden slutade han andas och Maria/Vet assistent fick blåsa åt honom och kom ut efter operationen måttligt nöjd=).
Hon skrattade och sa sina väl valda ord.
Medan Ru låg i uppvakningsboxen pratade jag med veterinären i ett rum längre bort, Jo vi satt där och kikade på bilder ända tills Nino blir tyst och frågar mig vad fasen det var som small.?!
Så där har det aldrig låtit förr sa han och sprang.
Jag efter i full fart. Min häst försöker resa på sig i panik och det är extremt känsligt när dom ska upp. Här blir lätt skador till.

Maria säger åt mig att ställa mig på pallen och ropa på honom för att han var väldigt innåtvänd. Då får jag som svar - Gnääääägg. Ett ljust och ömmande gnägg från min älskling.
FY FAN va glad jag var att se han.

Vi fick åka hem med stenhårda restriktioner.  Boxvila 8 veckor och sedan 8 veckor med promenader.
Ru var hemsk med sina bandage, Kliade av dom hela tiden, Stygn sprack och Nino var på luren sena kvällar,  Tidiga mornar.  Han bad mig skicka temp 2ggr/dag. MMS på såren och uppdatering titt som tätt. HELT FANTASTISK veterinär.

Veckorna gick, Livsfarliga promenader varvades med akupunktur och mys. Ru har aldrig stått så snällt i en box. Trots grannar som försvann ut.

Återbesöket fick oss alla att tappa hakan. Igen... Ru skulle enligt råd och erfarenhet behöva 3 ledbehandlingar efter operationen för dom brukar kunna bli rejält halta. Ru dansade igenom böjproven och härmed friskförklarades han.  Reservationerna på försäkringen försvann och jag grät av lycka!

Dom här 50/50 chanserna är helt bortblåsta. Operationen kunde inte ha blivit bättre.

Det var dags för Ru att bli ridhäst på riktigt. Ridhäst med friska ben och inga smärtor. Han skulle äntligen få visa vilken häst han egentligen är.

Sen behöver vi inte prata om alla andra bakslag/skador som kommit efter. Dock aldrig hans bakben=)

Flytten till Leksand började tråkigt men kunde nu 9 månader senare bli starten på ännu en resa.

När man vet utgången.

När man nått botten och bara väntar på

Att det ska bli värre. 

Tunga dagar.

Sagan om Ru del 2.

Han ska bli en ridhäst. Banne mig.

Hösten 2009 tog en resa fart. Ja en jäkla fart till och med.

Jag och Ru fick en plats i ett stall med två boxar, Det var han och sin nyblivne vän Agge. Jag fick också lära känna en underbar människa. Lory.

Det är tack vare Lory jag kom upp på min häst. Hon var en rutinerad vildhäst kvinna med ett Norrländskt lugn och finess. Men samtidigt ett förtroende givande mod.

Här var vi, Jag på marken med en sadel i handen. Ru på stallgången och jag kände mig som 4 år med en hjälm större än hela mig. Jag närmade mig hästen med små tassande steg och helt plötsligt satt han på golvet 3 meter bort och skakade. Hej Sadeln...
Grimskaft och grimma flög åt helsikke. Jag stod kvar med sadeln i handen på precis samma fläck och undrade vad tusan som hände.

HÄR började en resa som jag trodde aldrig skulle ta slut. Jag hade min plan på att sadla honom och sedan träna från backen för att lära han lita på mig. Vi hade tydligen ett större problem. Sadeln fick inte närma sig honom.  Efter 2 månader av godis i närheten av sadeln så gick det bra. Massa lekar från marken på banan och sadla 20 gånger om dagen fick Ru att inse sadelns icke hästätande beteende.
Problem 1 avklarat.

Problem 2 uppstår. Om sadeln var så farlig på ryggen? HUR farlig borde inte ryttaren va?

Jag började i stallet med att ha sadeln på, Stod på en stol och klappade i sadeln. Närmade mig liiiite till och här får han panik. Kul värre och 2 månader senare kan jag stå i stigbygeln utan tryck.

Skynda långsamt är en bra beskrivning av hans "inridning".

När jag hållt på såhär ett tag kom Lory ut i stallet en vintermorgon och sa. - IDAG SKA DU RIDA.

Ni vet när det blir en klump i magen, tungan häftar fast och du svettas genom hårbotten utan att ens veta hur ditt namn stavas?  Så kände jag. Precis så....

Jahaja, Det var dagen D med andra ord? Ja det skulle ju vara dags någon gång och det var nog då.

Lory studsade upp på Agge, Jag stod där på pallen med likblekt ansikte, Ett bultande hjärta men en sjuhelvetes krigandes arme i hjärnan. Framåt gubbar.

Jag har hela händelse förloppet i min skalle. Ru står helt stilla, Han var nog i samma chock som mig. Lory skrittade iväg och Ru följde efter.. Jag började fundera på vad tusan han hade vart så rädd för.

Tji fick jag. När jag skulle öppna min mun och prata lite med Lory verkar Ru inse att det satt nåt där uppe och rodeon var igång. Ru flög åt alla jävla håll, Han reste vände, Bockade och slog helt hysteriskt. Som tur var hade Lory en handlingskraft utöver det vanliga. Hon satte full spätta i galopp på sin häst och Ru... Blev så förbannat ställd att han stack iväg efter. Vi galopperade km efter km,  Lory vände sig om mer än hon kollade framåt och när vi märkte att Ru va trött saktade vi av och här började vi inse.  Det är sadeltvång. Av allra värsta slag.

Våra ridturer började ofta med full galopp, (inte helt enligt regelboken) Men det var så Ru fick chansen att slappna av.  Många spännande turer har det blivit, Ja än idag kan han få fnatt.

Vi kunde börja åka iväg och rida på andra ställen, Inhoppningen började och vi tragglade på.
Han var väldigt speciell och det kändes som att han aldrig riktigt kom till ro i ridningen.
Något var fel, Men jag visste inte vad. Ja förutom sadeltvånget.

Tur eller otur?  Ru smet ut hagen, En olycka senare så stod han i stallet med ett bakben som var 3 dubbelt så stort. Hasen var hemsk.  Detta var våren -10 och han fick gå ut på bete, Jag drog till USA och han fick vila hela sommaren. Lory hade hand om honom och här hände något som jag ALDRIG trodde skulle hända.
Medan jag var borta fick ingen fånga han. Han stod själv på betet dom nätter Agge skulle in. Han var helt knäpp.

Jag kom hem och skulle direkt ut till min prins, Ropade och Ropade inget hände. Hagen dom stod i va på 6 hektar med, skog, rinnade bäck och hur mycket gräs som helst.  Han hade väl helt enkelt inte tid med mig... Vände mig om och skulle gå upp till Lorys hus när jag hör ett skrik och jorden skallrade. Ru kom i flygande fläng, genom hagen, Genom tråden.. =). Sen tvärnitade han hos mig och stod med huvudet i famnen.  Välkommen hem mamma!!!!

Min alldeles underbara och knäppa kuse.

Dagarna gick och månaderna likaså.  Vi hamnade i ett vägskäl som faktiskt bara hade en väg.
Ru och Agge lekte i hagen,  Helt plötsligt ligger Agge död. Något i hans kropp slutade fungera och där stod Ru helt själv och försökte klia, krafsa och blåsa liv i honom igen. Sådan konstig upplevelse. I veckor var Ru förstörd.

Ru behövde byta stall, Vi tog en konstig svängom och drog hem till Leksand.


Leksandsresan kommer i del 3.

He.

Sagan om Ru del 1.

Önskan om att få veta mer om mig och Ru kommer här.

Här....

Ruzzel Crowe även kallad Ru är född 2005 nere i Småland hos Frida och Birgitta Norinder. 

Redan från första dagarna så har han tydligen varit speciell. En känslig kille med mycket åsikter.

Hans första 2 år spenderades hemma på deras gård i Gamleby med sina syskon och kompisar. 

Dom flesta svenskfödda sporthästar har man ett första delmål med... Det berömda 3års testet.

Ru var en av alla dom som skulle vara med och då är det fint om kusen är inriden. Sagt och.. NÄSTAN gjort iallfall blev han (inte) inriden. Han skickades till en beridare/unghästutbildare som tyvärr inte klarade av att rida in han. Efter 6 veckor utan resultat så fick han åka hem till sig igen och dom försökte själva. Skygglappar på löste tydligen problemet i 4 timmar. 

Iväg kom dom och han löshoppade som en gud, Men tyvärr kastade han av sin ryttare på testet då skygglappar inte va tillåtet. EJ GODKÄND.

Han åkte hem som tjuren färdinand och satt under sin korkek.

Här kommer jag in i bilden. Eller min bästa vän drog mig in i bilden rättare sagt. Ebba hade Rupis helbrorsa Rigoletto och visste att Frida sökte en köpare på Ru. Ingen ville ha han just pågrund av hans "bakskygghet". Ja det kallades visst så.

Under denna tid bodde jag i Östersund och jag var bara på besök i Leksand när jag sitter hos Ebba med en kaffekopp i handen och hon talar i telefon. Helt plötsligt så ska vi åka till Småland?! Jag ska kolla på häst. Vi åker i morgonbitti !

Vi åkte, Med ångest upp i hårrötterna och ingen som helst förväntning. En häst som ingen kunde sitta på, Han var rädd för människor över lag och det var tydligen en sån häst jag letade? Enligt Ebba=).

Väl där nere i Småland mötte vi Frida på stallplanen och han stod där borta i en hage. Brun, 163 hög, enligt mig väldigt medioker. HUR ska jag kunna fastna för en sådan? En sådan som ingen annan ville ha? 

Han togs in på stallgången och jösses, Man fick knappt borsta på han. ryckte i skinnet, Trampade runt och vitögat var som en snöboll. Jag ställde in han i sin box, Kände absolut INGENTING. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, Det var ingenting hos denna häst som tilltalade mig. Förutom.... Att han var en vildhäst vid ridning. 

Vi gick upp till huset för att fika, Jag fick se bilder på han som föl, på hans mamma och berättelsen om valet till pappa. Sen fick jag även se löshoppningsvideon från 3års-testet. Tack gode gud för att det fanns en video. Annars hade jag aldrig köpt han. Det var precis då jag började fundera på om det kanske var en häst för mig ändå.

Vägen hem från Småland till Leksand var en resa med 37428738 tankar hit och dit. Ebba satte upp en bild i mitt huvud som man bara kunde drömma om, Trodde jag. Hon visste utan att sett han under ryttare hur jäkla bra denna häst kan bli. Ebba har ett öga som ingen annan har. 

Jag kan nästan säga att hon tvingade mig att köpa honom. Orden... -Köper inte du han gör jag det. Ekade i mitt huvud. 

Jaha, Men jag köper väl han då. Cellerna var inte helt överens i mitt huvud i detta ögonblick. Men sagt och gjort ringde jag Frida och sa att jag vill satsa på Ru. 

1 Oktober 2009 hämtade jag Ru och han blev min. 

Jag och Anna åkte hela vägen från Östersund till Småland och sov 4 timmar hos Frida innan vi begav oss upp över igen.  Lastningen gick bra efter en sopkvast i röven och sedan stod hästen som ett ljus upp till Leksand där vi lastade ur och lät han leka i ridhuset en sväng innan vi åkte dom sista 40 milen.  Ru var en dröm att ha i transporten och så snäll att ha med. 

När denna bilresa var över startade en helt annan resa för oss.

Hur Ru ska bli en ridhäst.  Det blir en del 2.

21mars.

Ja.... För 3 dagar sedan hade jag planerat att bära ut möbler på altanen. 

Tji fick jag! 

Igår vilade Ru men idag ska han knastra en sväng i skogen. Ja för banan blev helt plötsligt obefintling. 

Ernst och Gösta äter frulle tillsammans. Däremot missar Ernst Göstas mun ibland och därmed youghurt i hela pälsen:) 

Hur ser det ut där ni bor? 

Det svänger snabbt.

Från att ha en ridbana som man kunde använda till att stå utan igen.

Igår var jag och Tuva ute på en sväng och jag tänkte jobba lite över bommar men fick snabbt ändra tanken.
Vi gick ner och hästarna fick klafsa runt i nåt sörjigt helsikke och därmed blev ridturen ändrad.
Ut på grusvägarna och jobba kondition istället. Nu ska jag ta av brodden ikväll då det börjar bli lite hårt i backen och jag vill ha full glidyta.

Idag snöar det, Ja det gör inget situationen på ridbanan bättre direkt.

Denna vecka kommer Ru gå lugnt, För att nästa vecka trappa upp igen. Små Micro-pauser är väldigt viktiga i hans träningsperioder.

Den närmsta tiden kommer det förändras en del hos mig. Jobbiga beslut ska tas och jag vet inte riktigt hur jag ska göra med saker och ting. Många frågetecken som jag ska försöka göra det bästa av.

Om detta väder ska hålla i sig blir det vilodag med massa rykt och pyssel istället.=)

Fyrdubblat antal läsare.

 

Något chockerande att sista veckan har jag fyrdubblat antal läsare.

OJ! Kan ni inte skriva vilka ni är, Hur ni hittade hit och vad ni önskar för inlägg?

Det känns onödigt att ragga filmare titt som tätt och redigera om ingen vill se dom. Bilder? Något speciellt inlägg?

Kom igen nu. Visa vem ni är så kan jag forma bloggen ännu bättre=)

Motivationshöjare.

Är inte alltid lika med klasshöjare. 

Igår kändes 120 plättlätt i litet ridhus med titthinder. Kollar i TDB och inser att jag kommer få rida 80+90cm i Orsa för att ens ha startat innan jag (kanske) åker till Björklinge och tävlar. 

Egentligen är det ingen fel då själva grejen med att åka iväg är miljöträning. Så länge jag inte sitter och rider dessa klasser om det är placeringar det handlar om. Skulle inte kännas okej att hetsrida för att plocka rosetter. 

Vad ska jag göra?! Får helt enkelt svälja min stolhet och sluta skämmas. För vem har sagt att det ska bli enkelt för att det är 80 och 90?!:) 

Vi som känner Ru vet att det lika gärna kan bli en Mulle och Molly situation. Alltså att jag hänger som en trasa i tygeln medan Ru har hittat ett spöke! 

Bilden nedan får tala. 

Ruzzel Crowe

Här kommer en video från träningen igår.
Varannan Tisdag tränar vi för världens bästa tränare Ebba.  Igår var det svåra svängar och titthinder på schemat.

Ru va som en bomb redan från start, Jag kunde inte skritta honom utanför ridhuset med dom andra utan det var bara att hoppa av och leda honom.

Väl inne i ridhuset eldade han som ett jehu.  Sökte hinder åt alla håll och han kunde inte riktigt fokusera på sina uppgifter om det inte var ett hinder som fick hans uppmärksamhet.

Började på en grind och skuttade lättsamt över med energi utan att bli stark.
Sen gick vi in på en linje och här kan jag lova att han satte standarden för passet. Nedrans kuse till att vara hoppglad=).

Efter uppvärmningen hoppade vi banan två ggr. Jag kan lägga handen på mitt hjärta och säga att det var FÖRSTA gången jag varit rädd när jag hoppat honom. Han tog tag i hinder efter hinder och hoppade större och större, Kontrollen fanns inte och jag var tvungen att stanna honom för att koppla in sladden i skallen på han.....
Han är helt fantastisk på hinder, Men denna gång var det i överkant.

Runda nummer två låg på ca 120cm i detta lilla ridhus och här börjar han fokusera. Det vart en helt annan häst. Helsikke vad han kan hoppa. =).
Igår vart han extremt stark på Nova-bettet och jag tror att det börjar bli dags för ett "skarpare". En martingal ska införskaffas så jag har lite hjälp att få ner stjärnkikaren=).

I det stora hela är jag väldigt väldigt nöjd. Han söker hinder, Hoppas super teknikmässigt just nu och min sits har förbättrats enormt. Jag faller inte fram längre och följsamheten är annorlunda iomed sadelbytet.

Mr magic.

Vilken underbar morgon.

Nu är tiden här som jag gått och längtat efter. Ridbanan hemma är i brukbart skick och jag kan börja skutta hemma istället för att behöva åka iväg! 

Jag är i ett drömläge! I drömmarnas land! 

Min alldeles egna gård med mina djur hemma är förmodligen det bästa av alla världar? 

I morse tog jag en tur på den bruna, -2 och soligt fick mig att njuta som ett barn på julafton. 

Massa skritt där jag böjde och flyttade honom åt alla håll. När han va loss i sidorna kunde jag trava på fyrkanten med  jämnt stöd och bra tryck! Sen hann jag göra 5 minuters galopp innan han kastade av sig en baksko. Alldeles för mycket tryck i bakkärran ;) 

Nu ska jag iväg på äventyr. 

Morgonmys.

Älskar morgonsolen. 

Stalldörrarna är öppna och frisk luft fyller livet med energi! 

Alla djuren verkar njuta fullt ut av detta väder!! ☺️

Den lilla hästen smet ut först och pillade i vårgräset innan han traskade in i hagen. 

Torsdagsvila.

Igår fick han vila. Och då kliar det i skogsryttaren.

Så idag blir det en rejäl galoppsväng ihop med Whilma och Callisto.
Älskar dom där ridturerna.

Flyg och fläng med en massa kaos.=). Ru får verkligen sättas på prov varje gång vi är ute då Callisto är en skogsmaskin som inte ger vika för nåt.

Sist vi red ut gick vi på en skogsstig och fick lov att korsa en bäck som till hälften kommit fram. Ni vet när man står på kanten så rasar man ner och flaket går sönder?! Just precis. Ru va inte nöjd och fick lov att tramsa ett tag innan han tog tag i uppgiften och HOPPADE över mördarbäcken.

Han är riktigt ful när han försöker ta sig ur jobbiga situationer. Han viker ner skallen och sen kastar sig, Samtidigt så reser han sig och ska sticka.  Som tur är han jag gramanen på och därmed får jag ett extra handtag.

Idag ska jag se till att han är snäll och rar. Förhoppningsvis kan Li kika på han i helgen när jag tagit hästledigt på Söndag.
Rider nog en snabbis i morgonbitti om jag är pigg.

På Tisdag är det hoppträning och då vill jag ha han helt fräsch i kroppen. =).

Vad skulle jag göra utan Li? <3

Till salu.

Har mer saker att sälja!

Tävlingstopp Strl M använd 2 tävlingar

Nypris 279kr

Nu 100kr 

Eskadron teknikskydd Full

Endast provade 599kr

Säljes för 400kr

Rosa Horseware Rugbytröja strl M

Aldrig använd

Nypris 399kr

Säljes för 100kr 

4st Ljusblå fleecelindor 

40kr för alla

Skydd alla 4 för 100kr 

Strl full

Utrustningen ska märkas.

Ja nu ska Rupis saker märkas... Ja mina också:) 

Börjar med Sadel, träns och grimma.

Livet är på toppen.

Hästar i trafiken är inte faran.

Det är dessa människor med 2 hjärnceller som bråkar med varandra som orsakar fara i trafiken.

Igår kom jag och Whilma ridandes på byvägen och en bil kör rätt fort mot oss. Iaf 70km/h jag kliver ut ett steg och markerar att HALLÅ vi finns här, Och det är inte så att vi inte syns med västar och benreflexer. Hon fortsätter i samma takt och saktar in lite när hon passerar. Jag viftar med armen och visar stanna. Då sträcker hon ut skallen och frågar vad jag vill??! Ja inte var det för att fråga hur länge sedan det var hon lagade lasagne till middag??

Rätt uppenbart att jag ville ha hennes bill till att sakta ner. Det är 500 kilo kuse med en hjärna likt en mandarin. Ser han nåt i diket går det förbannat fort och han kan kasta sig. Hon körde minsann BARA i 30km/h förbi dessa två levande djur med två (än så länge) levande människor uppe på.

Hade det stått en älg på vägen med beslutsångest om vilket håll han skulle gå vill jag lova att man inte passerar i 30-50km/h i tron om att han håller sig förmodligen till kanten av vägen.

Då är en älg inte lika tung, Det sitter inte en människa där uppe i reflexväst som även har ett barn hemma i huset som väntar. Eller en mamma och syskon som väntar på man kommer innaför dörren helskinnad.

Helskinnad, Inte i en likkista.

Denna grusväg rider vi på 3 gångar i månaden så bilarna har det inte jobbigt att dom måste stanna 12 ggr per dag för att lämna företräde och respekt åt hästarna.  Vi går dessa 300meter sällan och det är enda vägen till skogen.

Vart sitter problemet? Vad är dom där sekundrarna värda när man måste passera hästen i 30km/h?

Dom är för mig värda ett liv. Eller i detta fall 4st levande individer som har familjer som väntar hemma.

En älg? En häst? Ett rådjur eller kanske en katt?  Vad spelar det för roll?

Hur många gånger tar det tills olyckan är framme?


Jag känner sorg för dessa människor bakomratten som har allt annat än respekt och ödmjukhet inför andra individer.


 HÄNSYN  SÖKES

Det spritter i kroppen.

På både mig och min häst!!! 

Lyckan är total när jag kan ligga först och stå upp i lätt sits och Ru bara dundrar fram i låg form med stor rund galopp.

Dagens pass bjöd på fantastiska grusvägar och vi travade och galoppa massor. Han fick verkligen sträcka ut i båda galopperna så idag sitter jag helnöjd i soffan! 

Sadelbytet har verkligen varit magiskt! Finns inget av det beteende vid uteritt längre som fanns förr. Då behövde jag sitta ner och driva varje steg, han skött rygg som en fräsig katt och var allmänt dryg.

Nu har han vart först 3 av 3 ggr och är skit frän! Likt en ponny att elda runt på:) 

I morgon är det dags för vilodag och sedan ska han ridas Torsdag samt Fredag. Vila Lördag- Söndag. 

Händer massa lajbans i livet nu! Tar emot det med öppna armar:) 

Varierande underlag.

Som det ser ut när man ska ut i skogen på tur behöver man inte fundera på att rida på varierat underlag. Det liksom fixar sig ändå.

Mjuka grusvägar, Hårda grusvägar, Isgata, Lervälling, Snöfluff, Skare och lite Asfalt.

Man får minst sagt lära sig reglera gas och broms=). Det ändras rätt snabbt och man får vara beredd på nya underlag var eviga meter.

Igår lusade jag och bruna hästen ut med Whilmis och Tutan.
Det vart en lugn tur eftersom Ru har tappat tåbrodden höger bak. Så han slirar lite när det kommer isgata.

Idag ska vi ut på tur igen och jag hoppas vi kan hitta vägar utan is. För idag ska han få galoppera ur sig rejält. Ponnybus =).

 

Snaaaart.... Kanske hagarna ser ut såhär.?

Det borde förbjudas rötägg på läktaren.

På dom flesta sportarenor är det förbjudet att gå från sin plats under spelets gång.
Inte för att spelarna kommer störas utan popcorn monstret som sitter next to you måste resa på sig.
Efter 21 upp och ner moment är denna människa less, eftersom biljetten kostade 300kr och man ville kunna koncentrera sig på det han var där för.

I den sporten vi håller på med brukar ofta läktaren vara folktom. Kanske en och annan borttappad själ sitter där med kameran i högsta hugg. Dom som rider är där för en sak. Utföra sitt framträdande på bästa sätt.

MEN... Det är samma sak som i andra sporter. Det är förbannat irriterande när folk måste gå eller rent av ungar ska springa på läktaren som är precis över hästens huvud när man ska passera precis.

VAD är det som är så förbannat svårt att förstå? Alla hästar är inte döva eller blinda som befinner sig på banan. Visst ska hästen klara av att det rör sig på läktaren. Men tyvärr har en del större flyktinstinkter än andra och därav blir det väldigt svårt att utföra uppgiften med bra förutsättningar.

När man accepterar att man endast går vid avblåsning i dom flesta sporter vad är det som gör ridningen och levande djur till nåt helt annat?

Jag skriver detta för att det drabbade mig. Ännu en gång.  2 vilsna ungar som ska stampa förbi med en bananskida i munnen just när vi ska rida längs långsidan. Ru kastar sig självklart åt sidan för att se vem fan som skulle överfalla honom.

Jag såg flertal hästar som reagerade lika denna tävling i Svärdsjö. Vi snackar "under ytan klass" LC:1. Där vi som kanske inte siktar mot toppen deltar. Det är allt från 4åringar till andra debutanter. Men en sak har vi gemensamt.  Vi vill ha bästa förutsättningarna.

Man kan stanna i 10 sekunder och stå stilla medan ekipaget passerar, OM man nu måste vandra under någons ritt.

Tyck att jag är fjantig, Överdriver eller rent av borde syssla med lövkrattning.

Det är djur vi har och göra med och alla reagerar inte lika. Tänk på det nästa gång.

Jag kan tycka att det ska finnas skyltar på läktaren.  "Visa hänsyn till ekipaget på banan"

Vare sig det är MSV:A klasser och hästarna är trygga, vana och mer rutinerade kan man ändå använda sitt förnuft.

Pangpoff. Måndagstankar.

Idag är det Måndag.

Måndag och solen skiner.

Leran i hagarna får mig att vilja asfaltera hela världen.

Hur ser era hagar ut? Nu ska jag kanske inte säga att mina hagar är i ren fasa men jag hatar all som har med sand och lort å göra.

När man inte har vatten i stallet blir det problem att diska hästarna och dom ser ut som fan i pälsen.

Nu är det bara hoppas på en icke regnig vår så det kan torka upp fort.  Vaknade i morse och kunde se min bana nästan helt isfri. LYCKA... Men då är det tummar som hålls för att det inte ska regna nu.

Hjälp mig?! Be en bön åt vädergudarna=).

Vi skriver historia.

Varje gång vi kliver in på en dressyrbana skriver vi historia och slår nya rekord. 

Vi är så bedrövligt dåliga att man knappt kan stänga munnen av chock. Om man hinner stänga munnen biter man av sig tungan och innan man vet ordet av det har man trampat på spetsen som fallit ner till marken. Som för övrigt var täckt av lera en dag som denna. 

Framridningen var på en glaciär med pool. Skrittade och travade 25 steg. 

Kom in o collectingring och travade samt tog en galopp och vardera håll. 

Han va lugn och sååå fin. 

Sen kom vi in på banan och där hände nåt. Han vaknade ur sin lilla bubbla och sen var han het på gröten. 

Tydligen måste han ändrat skepnad till grön gazell med 3 ben i domarens ögon. 

Han hade tydligen så dålig takt att travare och fjordingar fick bättre poäng, Och ja... Vi har 5 travhästar i familjen och min bästa ponny var fjordkorsning. Älskar raserna i sig... Men ett halvblod med bättre förutsättningar blir kissad på.

Elegant häst som är rätt bygg tappar för dagen takten när han blir spänd. 

Men hästar som kastar, slår bakut i sargen otaliga ggr och slår med huvudet så det är på väg att lossna placerar sig.

Jag kan inte annat än att hålla med att han stundtals va spänd. Men så jävla dåliga poäng?! Inte ens godkända. 

Fy fan vilken sport! 

Bitter?! Ja faktiskt! 

Bitter?! Och upprörd är bara förnamnet. 

Hoppningen ger en rättvis bild av prestation.  0fel = 0 fel. 

Vi är helt enkelt fula, okapabla och förmodligen är det jag som är felbyggd? Eftersom min häst inte är det med ändå ligger vi i leran och letar takten. 

Hej då du historiskt pissdåliga dressyrryttare. 

Tagga tävling.

Har funderat mycket på tävlingen som vi ska försöka genomföra på Söndag.

Mitt stora problem på banan när jag rider dressyr är att jag hamnar i ett "åka-läge" där jag inte påverkar han speciellt mycket.
Jag fokuserar mestadels på att hitta dom rätta vägarna och hålla han på mattan. Tyvärr blir det på bekostnad av min aktivitet i sadeln där jag helst ska få honom i den rätta formen,  takt, och min sits.

Hur gör ni? Om hästen är lite tramsig och krullar ihop sig, Åker ni då med och hoppas på att den ger sig eller korrigerar ni med att lyfta upp och knacka till? Jag har någonstans i bakhuvudet att man ska vara klar när man kommer in på banan... Det är inte där man rättar till saker.

MEN som min tränare Helene sa,  Hon är även domare. Det ser bättre ut när man kanske lyfter upp hästen i formen och visar domaren att det är inte där du vill ha hästen. Är den seg och inte svarar på skänkeln kanske man måste kicka till lite hårdare och därmed få ett skutt eller ett inslag av trav eller skritt. Men man visar att man vill ändra något.

Nu menar jag självklart inte att man sparkar, rycker eller sliter i hästen utan att man försöker aktivera sig själv i sadeln och försöka påverka hästen mer.

Det är något jag måste bli bättre på och tänka träning fast kavajen och vita brallorna är på.

Jag måste intala mig själv att det är bättre med en 3a och påverkan än att ha 4a och 5or enom programmet endast för att jag åkte runt och låtsades va nöjd. Nästa gång kanske en 7a dyker upp för att jag vågade ändra ridningen och satsade mer.

Dressyren är svårt.  Du blir bedömd för minsta lilla. I hoppningen gör det inget om du kommer fel på 11 av 13 hinder om du ändå är felfri.
Känslan kan dock säga nåt annat med det syns inte i protokollet.


Fredagstanke såhär innan Söndagstävling.

En främling till vän.

Jag skrev ett inlägg i Tisdags efter hoppträningen om att det inte finns tävlingar här i Dalarna och var lite ledsen i ögat.

DÅ får jag en kommentar från en tjej som heter Tove att jag ska åka till Björklinge och tävla  i April.
Hon erbjuder hjälp med boende och stallplats.

Man blir chockad, glad och helt överväldigad av denna människa! Från att ha läst varandras bloggar ett tag till att kunna få träffas på riktigt och vem vet?! En ny vän för livet? Just pga att man vågar ta ett steg som inte alla gör.

Nu blev jag alldeles pirrig och laddad för att jag och min bruna häst ska göra vårat första meeting.

Nu ska barnvakt, Hundvakt och Hästvakt fixas. Pengarna ska sparas och sedan Tove... Kommer vi.

Och håll i hatten, Vill du hoppa en klass säger du till=)..



Jag är glad. Det är Fredag och livet leker.! Dressyrträning ikväll och vi ska rida genom program.

Ut på tur.

Igår var jag osäker på om min häst hade blivit drogad.

Petra kom till mig vid halv sju igår kväll och vi sladdade ut på Ru och Tutan. (Tur Petra stöptes i mini-me format).

Min häst gick först?! hela vägen i mörkret och pinnade på överallt.
Vi travade på asfalt, Galoppa på grusvägarna och traskade på stigarna där häxorna begravdes... Eller hur var det nu Petrovska?=)

Nu har han gått 6 dagar i rad och därför ska han vila idag.

I morgon blir det ett dressyrpass och jag ska försöka checka av programmet inför Söndagens tävling.
Lördag är inte helt klart om jag kan få barnvakt.. Egentligen gör det inget om han får vila Lördag heller.... Helst ett skogspass där han får gå i låg form och bara rastas, MEN som småbarnsmor är det inte alltid enkelt, Dessutom ensamstående.

Ni förstår dilemmat va? ;)

Ida och Ru 3/3 Hoppning

Lägger ut en film på två språng till att börja med.



Vi har en lång väg att vandra men jag har iaf börjat denna vandring mot att kunna starta 130cm i höst.



Igår jobbade vi med långa och korta anridningar.  I 120-130 kommer hinder mycket snabbare och det gäller att hitta rätt distans och ligga rätt på linjerna. Det är som i slalom, Råkar du tryckas åt något håll blir linjen till nästa käpp/hinder sämre och balansen ändras =språngkurvan.



Igår fick jag en rejäl väckarklocka när min tränare (för övrigt världens bästa) Ebba skrek att det ser ut som att vi är ute på Söndagspromenad. Jag styrde på en oxer som var på 140cm i en galopp som inte ens skulle godkännas som galopp i ett dressyrprogram. =). Gör om gör rätt för faen.



Nåväl. Utan att hästen ska springa fort så ska man rida med tryck. Man ska kunna komma nära eller ibland lite längre ifrån utan att det ska vara en katastrof.  Jag satte upp ett annat tempo med ett helt annat tryck och därmed var han helt med på noterna. Han hoppar som aldrig förr och jag kan helt ärligt säga att sadeln är magisk. Vi båda älskar den och min position har ändrats radikalt, Speciellt i landningen. Jag kan vara med framåt och hittar snabbt balansen igen.



Det tråkiga när man känner att man är på G är att tävlingarna är endast ett fåtal och ganska låga. (Inte meningen att låta stroppig).



Men jag får helt enkelt se mig besegrad och åka till Orsa för att rida en 90 cm?! annars är det ingen tävling förens i Maj!? Jo... Jag skulle kunna åka till Uppland om pengarna hade räckt.



Så... Hur skulle ni göra? Ut och vädra tävlingsnerverna eller vänta till Maj?=)

Jag är kaxig.

1.30 banor känns inte långt borta efter ett pass i litet ridhus och hästen levererar LYROR!:) 

Helt sjukt vilken häst jag har. 

Sista bilden är inte vacker att se på. Men hans inställning och hjärta... Det är vackert.