Hösten 2009 tog en resa fart. Ja en jäkla fart till och med.
Jag och Ru fick en plats i ett stall med två boxar, Det var han och sin nyblivne vän Agge. Jag fick också lära känna en underbar människa. Lory.
Det är tack vare Lory jag kom upp på min häst. Hon var en rutinerad vildhäst kvinna med ett Norrländskt lugn och finess. Men samtidigt ett förtroende givande mod.
Här var vi, Jag på marken med en sadel i handen. Ru på stallgången och jag kände mig som 4 år med en hjälm större än hela mig. Jag närmade mig hästen med små tassande steg och helt plötsligt satt han på golvet 3 meter bort och skakade. Hej Sadeln...
Grimskaft och grimma flög åt helsikke. Jag stod kvar med sadeln i handen på precis samma fläck och undrade vad tusan som hände.
HÄR började en resa som jag trodde aldrig skulle ta slut. Jag hade min plan på att sadla honom och sedan träna från backen för att lära han lita på mig. Vi hade tydligen ett större problem. Sadeln fick inte närma sig honom. Efter 2 månader av godis i närheten av sadeln så gick det bra. Massa lekar från marken på banan och sadla 20 gånger om dagen fick Ru att inse sadelns icke hästätande beteende.
Problem 1 avklarat.
Problem 2 uppstår. Om sadeln var så farlig på ryggen? HUR farlig borde inte ryttaren va?
Jag började i stallet med att ha sadeln på, Stod på en stol och klappade i sadeln. Närmade mig liiiite till och här får han panik. Kul värre och 2 månader senare kan jag stå i stigbygeln utan tryck.
Skynda långsamt är en bra beskrivning av hans "inridning".
När jag hållt på såhär ett tag kom Lory ut i stallet en vintermorgon och sa. - IDAG SKA DU RIDA.
Ni vet när det blir en klump i magen, tungan häftar fast och du svettas genom hårbotten utan att ens veta hur ditt namn stavas? Så kände jag. Precis så....
Jahaja, Det var dagen D med andra ord? Ja det skulle ju vara dags någon gång och det var nog då.
Lory studsade upp på Agge, Jag stod där på pallen med likblekt ansikte, Ett bultande hjärta men en sjuhelvetes krigandes arme i hjärnan. Framåt gubbar.
Jag har hela händelse förloppet i min skalle. Ru står helt stilla, Han var nog i samma chock som mig. Lory skrittade iväg och Ru följde efter.. Jag började fundera på vad tusan han hade vart så rädd för.
Tji fick jag. När jag skulle öppna min mun och prata lite med Lory verkar Ru inse att det satt nåt där uppe och rodeon var igång. Ru flög åt alla jävla håll, Han reste vände, Bockade och slog helt hysteriskt. Som tur var hade Lory en handlingskraft utöver det vanliga. Hon satte full spätta i galopp på sin häst och Ru... Blev så förbannat ställd att han stack iväg efter. Vi galopperade km efter km, Lory vände sig om mer än hon kollade framåt och när vi märkte att Ru va trött saktade vi av och här började vi inse. Det är sadeltvång. Av allra värsta slag.
Våra ridturer började ofta med full galopp, (inte helt enligt regelboken) Men det var så Ru fick chansen att slappna av. Många spännande turer har det blivit, Ja än idag kan han få fnatt.
Vi kunde börja åka iväg och rida på andra ställen, Inhoppningen började och vi tragglade på.
Han var väldigt speciell och det kändes som att han aldrig riktigt kom till ro i ridningen.
Något var fel, Men jag visste inte vad. Ja förutom sadeltvånget.
Tur eller otur? Ru smet ut hagen, En olycka senare så stod han i stallet med ett bakben som var 3 dubbelt så stort. Hasen var hemsk. Detta var våren -10 och han fick gå ut på bete, Jag drog till USA och han fick vila hela sommaren. Lory hade hand om honom och här hände något som jag ALDRIG trodde skulle hända.
Medan jag var borta fick ingen fånga han. Han stod själv på betet dom nätter Agge skulle in. Han var helt knäpp.
Jag kom hem och skulle direkt ut till min prins, Ropade och Ropade inget hände. Hagen dom stod i va på 6 hektar med, skog, rinnade bäck och hur mycket gräs som helst. Han hade väl helt enkelt inte tid med mig... Vände mig om och skulle gå upp till Lorys hus när jag hör ett skrik och jorden skallrade. Ru kom i flygande fläng, genom hagen, Genom tråden.. =). Sen tvärnitade han hos mig och stod med huvudet i famnen. Välkommen hem mamma!!!!
Min alldeles underbara och knäppa kuse.
Dagarna gick och månaderna likaså. Vi hamnade i ett vägskäl som faktiskt bara hade en väg.
Ru och Agge lekte i hagen, Helt plötsligt ligger Agge död. Något i hans kropp slutade fungera och där stod Ru helt själv och försökte klia, krafsa och blåsa liv i honom igen. Sådan konstig upplevelse. I veckor var Ru förstörd.
Ru behövde byta stall, Vi tog en konstig svängom och drog hem till Leksand.
Leksandsresan kommer i del 3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar