Jag är styrd av dessa små ynkliga ,starkt medvetna,osynliga och odödliga hormoner.
Inget hjälper när man helt plötsligt attackeras. Och som jag nämnt tidigare är det inte bara dessa som hämmar livet. Utan helt "vanliga" allvetare till människor också. Dom där människorna är svårare att hantera, då kommentarerna oftast kommer aningens överrumplande och oväntat.
Människor man inte känner, eller människor man trodde man kände.
Jag skäms ibland för mig själv, åt mig själv och inom mig själv för att jag reagerar och bryr mig.
Hade någon för 8 månader sedan kommit fram och sagt att jag gått upp, blivit rund osv hade jag bara stått helt tyst, och kollat tillbaka. Gått därifrån ljudfritt och fnissat. Skulle det komma från "den".?!..... Jaja.
Men... Tyvärr fungerar inte fettokroppen på så vis nu. Men det gör den i min fantasi efter Kråkans ankomst.
För som jag fått berättat av andra är detta bara period 1.
Pausen blir förlossningen.
Period 2 blir efter, när alla sovfrågor, matfrågor och diverse påhittade saker ska frågas. I period två är andningen hämtad och min vassa tunga slipad, full med revansch från Period 1 som totalt lamslog mig.
Kan nästan känna längtan efter att få se ut som en julgran då allt hänger enl Newtons lag. Man kanske pryds med lite glitter väl tajmat till jul. Men dom som kommer lysa klarast runt denna tid är stjärnan längst upp, och en krälande Kråka längst ner.
Förmodligen är denna tid glömd och bortträngd av fina minnen.
Låt mig tro det iallafall.
För är det en mening jag hatar över allt annat just nu så är det .
VÄNTA DU BARA( med ett hånflin)
Sol i sinne . Jag sitter inne. Love u!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar