Men ni vet känslan som ibland kommer innan något ska genomföras, Sucken som kan dras ända nedifrån tårna, Åh va drygt! , Varför gör jag det här? Osv....
Idag var en sådan dag för mig, Rupi skulle tömköras en sväng på åkern, Och jag kände bara.... NEJ!
Men jag tog mig i kragen för jag vet hur irriterad, sur och arg jag blir på mig själv när kragen viks ner och den blir skrynklig av allt frustrationsdreggel. (Finns det ordet)?
Vi gick ner på åkern och där, precis där jag varit så många gånger förut med samma känsla och tvivel vänder alltihopa. Jag bara njuter och hamnar i trans! Det är ju det här jag älskar! Fullkomligt ÄLSKAR!
Tiden skenar iväg och passet är snart slut, Jag är nöjd men samtidigt irriterad, Ja?! För hur kan jag någonsin tvivla och ha den där dumma känslan innan när jag vet hur kul det är?
Något som slår mig i skrivande stund är att man nästan alltid känner någon sorts irritation eller frustration över saker och ting. Dom kan vara allt från 3 sekunder till 3 dagar...Dock vet jag att det inte bara gäller mig överlag.
Samtidigt är jag snabbt i det glada lägret igen, Det glada lägret är en underbar plats. Där kan jag tillbringa den mesta tiden faktiskt.
Och den platsen är i stallet.
Hur kunde jag tvivla? Igen.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar